Det tjöt i mitt högeröra när jag reste mig från min plats på Stade Vélodromes pressläktare efter slutsignalen. Det var örat som hade varit vänt mot den franska klacken.
Men det jag tänkte inte så mycket på det. Nere på planen tackade de franska och tyska spelarna åskådarna efter den underbara semifinalen, och jag tänkte att det här kanske var den sista matchen jag sett på plats som utsänd på ett mästerskap.
Jag har varit på två EM och ett VM i fotboll, men vem vet vad som händer framöver. Att åka till VM i Ryssland känns avlägset av flera skäl, även om jag gärna skulle vilja det. Att bevaka mästerskap är bland det roligaste och mest utmanande man kan göra som journalist. Men till skillnad från när jag jobbade i Malmö, och till viss del i Göteborg, så tillhör jag inte sportredaktionen längre. Och efter VM väntar ett EM utan hemland.
Det känns vemodigt.
Men om det här var den sista mästerskapsmatchen för mig så kunde jag inte ha fått en bättre avslutning. Vilken otrolig match det blev. Vilken sanslös inramning.
Jag försökte förmedla vad jag upplevt bäst jag kunde en bit in i min slutsignalstext.
[…] Det började tidigt att sjuda om fansen i det ständiga larmet runt Vieux-Port, Marseilles gamla hamn. Under den skoningslösa solen steg temperaturen hos såväl tyska som franska supportrar hela dagen och vid avspark hade Stade Vélodrome några kilometer därifrån nått kokpunkten.
Efter all utbredd försiktighet, alla avvaktande matcher i årets EM, var det som om fördämningarna brast och all oförlöst fotboll släpptes fri i en vidöppen uppvisning av fart och teknik. […]
Det blev ett kort EM för mig. Jag kom till åttondelsfinalerna, stannade över semifinalerna. Jag såg fem matcher. Wales–Nordirland var horribel, och Polen–Portugal låst. Men Italien–Spanien, Tyskland–Italien och framför allt Tyskland–Frankrike var en fröjd att se.
Mitt EM.
När jag ska summera mitt EM blir mina tre höjdpunkter följande (i kronologisk ordning):
Contes lagmaskin
Inga stjärnor. Uträknade av de flesta på förhand, även på hemmaplan. Då chockade och charmade Antonio Contes italienska lagbygge Fotbollseuropa. Fart, taktisk briljans och en trebackslinje hård som granit gav Italien segern i Sveriges grupp. Och Spanien lär ännu inte ha hämtat sig från överkörningen i åttondelsfinalen. Italien var bara en maratonstraffläggning mot Tyskland från att nå semifinalen.
Det tysk-italienska straffdramat
Graziano Pellè sköt utanför, Mesut Özil träffade stolpen, Simone Zazas skuttande blev ett viralt skämt i sociala medier. Tyskland hade aldrig slagit Italien i en mästerskapsmatch när lagen drabbade samman i kvartsfinalen i Bordeaux. De lyckades nu – men det krävdes 18 straffar för att skilja lagen åt. 18 stycken.
När fotbollen släpptes fri
Efter all utbredd försiktighet, alla avvaktande matcher i årets EM, var det som om fördämningarna brast och all oförlöst fotboll släpptes fri. Frankrike och Tyskland bjöd på en uppvisning i offensiv fotboll på ett kokande Stade Vélordrome i Marseille. Tyskarna var bäst – men fransmännen vann.
Tack för den här gången. Vi ses!
En Primera 